Cancer som resesällskap

Hej alla kämpar där ute i världen. Du är inte ensam. Jag var inte ensam heller då jag kämpade mig igenom mina behandlingar för bröstcancern för sex år sedan. Även om jag kunde känna mig ensam i många lägen så vet jag att många var med mig både i min vardag och i tanken. Jag hade en aggressiv tumör som ledde till att jag fick operera bort en del av mitt vänstra bröst. Sedan blev det cellgifter och strålning och så mediciner i flera år framåt.  Och nu lever jag livet. Känns i vissa lägen orättvist att kunna säga att jag mår bra då jag vet så många som det inte gått så bra för.

Det känns förunderligt då jag fortfarande ibland kan undra om jag verkligen har gått igenom detta, men då jag ser vad jag jobbar för idag, vad det har resulterat i så ser jag värdet med eländet också. Låter det snurrigt? Ja, jag förstår det.

Men efter mitt behandlings-år så landade jag i att jag ville hjälpa andra som drabbats av denna sjukdom. Och de närstående som får ta så enormt tungt ansvar på sina axlar. Bland annat har jag nu kommit igång med en verksamhet som heter HJÄRTATS HUS, det är en fysisk mötesplats för cancersjuka och anhöriga i Jönköpings län. Googla på namnet så hittar du fakta om det.

Och så blev det en bok. “Cancer som resesällskap” med underrubriken “min uppmuntran till dig”

Nu vill jag passa på att skriva ett stycke från den boken. För att om möjligt visa på något positivt i eländet.

…. nu har jag alltså klarat av de stora insatserna från vårdens sida, nu skall jag landa och förstå vad jag har gått igenom….

20151117_160429

”  Håret kommer tillbaka.’

Några veckor efter sista cytostatikabehandlingen börjar håret komma tillbaka. Nu blir det spännande kan jag säga. Det första som kommer på skallen är fjunigt, därför gör jag ett besök hos frisören en dag och ber henne att raka skallen på mig. Har väl aldrig klippt mig så billigt, femtiofem kronor! Och tänk vilken skillnad det blev. Istället för fjunen kommer nu en hård stubb på mitt blanka huvud. Jag har hört att jag kan få tjockare hår det som kommer nu. Jättebra!

En annan företeelse händer också. Håret som nu växer ut kommer i vit skepnad! Tala om att byta identitet! Gammal och vis eller vad?

Det dråpliga nu en tid blir att jag vaknar då jag vänder mig om i sängen av att det småsticker i nacken! Jag funderar på vad det kan vara och kommer på att det måste vara att håret är i exakt den längd som krävs föratt det skall kunna lägga sig ner då jag tynger ner huvudet men sedan reser det sig då jag lättar på trycket! Mystiskt. Detta måste jag ha upplevt som bebis men kommer inte ihåg det! Ni alla som snaggar er måste ha upplevt det många gånger. Häftig känsla, tycker jag i alla fall.

En annan dråplig situation uppstår då mamma och jag en dag handlar i en mataffär. Vid kyldiskarna möter vi en barnfamilj. Jag blir så glad och fascinerad av barn, dom är så rakt på och frågar då det är något dom undrar över. Inte som vuxna som bara kan stirra på mig då jag går där utan hår på huvudet. Det här barnen är underbara! Följande händer:

Flickan: – Varför har inte du något hår på huvudet för?

Jag: – Ja, du förstår, jag har tappat allt hår men nu håller jag på att få nytt. Vill du känna?

Jag böjer mig fram och hon känner på mitt stubbiga hår.

Då kommer hennes syster fram.

Systern:- Får jag känna också?

Jag:- Ja visst får du det!

Systern känner också på huvudet och föräldrarna står och ser lite smått bortkomna ut, vet väl inte riktigt hur dom ska hantera situationen. Då händer det dråpligaste av allt. En av tjejerna går fram till min mamma.

Tjejen: – Får jag känna på ditt hår också?

Det fick hon såklart och alla var glada och nöjda. Åh, vad vi skrattade. Ännu mer då mamma frågade mig vilka dom var.

-Ja, jag vet inte, sa jag, jag har aldrig träffat dom tidigare!

Tänk om vi vuxna kunde vara lite mer som barn och ta saker som det kommer. Våga vara lite spontana.”

 

Ja, det var några rader från min bok det. Hoppas du kunde skratta åt eländet. För ett är säkert, ingen vet något om morgondagen, ingen kan göra gårdagen ogjord, vi har bara att följa med. Och hjälpas åt så gott vi kan. Hjälper du mig så hjälper jag dig, så är det problemet ur världen.

#waroncancer

Mvh Maggie